Sändningen från Sandudds begravningsplats på allhelgonadagens kväll 5.11 har avslutats. Du kan se sändningen pånytt via Facebook.

DELA DIN SAKNAD
#jagtänderljus #allahelgonsdag

Allhelgona i Finland

På alla helgons dag kommer vi ihåg våra nära som lämnat jordelivet. Förutom att vi då minns våra nära och kära avlidna, påminner dagen oss också om hoppet att ses igen.

Seden att besöka begravningsplatser och tända ljus på gravarna blev allmän i Finland efter andra världskriget. Alla helgons dag är en av kyrkoårets mest populära helgdagar. Det är bara julafton, första advent, juldagen och skärtorsdagen som samlar flera gudstjänstdeltagare.

Alla helgons dag är en sammansmältning av två helgdagar, alla helgons dag den 1 november och alla troende avlidnas minnesdag den 2 november. Vi kommer ihåg både kristenhetens martyrer och alla övriga som avlidit i tron på Kristus. Men ordet ”heliga” syftar inte endast på de avlidna. Alla som tillhör Kristus är heliga. I tron är de delaktiga i den osynliga gemenskapen med helgonen.

Alla helgons dag som infaller under årets mörkaste tid lyser upp höstmörkret då människor för ljus och blommor till gravarna. I Finland firas Alla helgons dag på den lördag som infaller mellan 31.10 och 6.11.

Pariskunta

När ett barn dör

sommarangen”Han Som Alltid Väntar ser på barnet. Du är Eddie säger han, om det är barnets namn. Då kommer barnet ihåg sitt namn. Han reser sig upp och ler och tar Han Som Alltid Väntar i handen. Och du är Jesus säger Eddie högt innan han släpper hans hand och springer barfota ut på Sommarängen.”

(Ur Sommarlandet. En berättelse om hopp.)

De utgör undantag men de finns, familjerna som har förlorat ett eller flera barn. Till dessa undantag hör vår familj. En gång bestod den av två vuxna och två barn. Idag är yngsta sonen, som småningom närmar sig trettio, utflyttad och bor på annan ort. Också vår äldsta pojke har flyttat men inte på det sätt som man som förälder hoppas och planerar. I stället för att få se honom växa och mogna till vuxen måste vi avstå från honom. Efter fem veckors sjukdom dog han samma dag som han skulle ha börjat i andra klass.

Hur kan man överleva något sådant? Fortfarande hör jag den retoriska frågan då och då, mera som ett utrop än som en fråga man väntar svar på. Och fortfarande undrar jag själv hur det är möjligt att repa sig och komma igen. Det finns inga entydiga svar. Det finns föräldrar som inte orkar, som glider in i ett kompakt mörker och avslutar sitt liv.

 

4

2
Men det finns också andra utvägar. Ett svar är att man överlever för att man trots allt kan se en mening med sitt eget liv och därför inte har något annat val än att ta ansvar för att överleva. För att man måste. Personligen tycker jag illa om talesättet att man blir starkare av svårigheter. Det är ingen självklarhet. När ett barn dör blir man inte stark, man krossas, läks långsamt och förblir skör. På ytan kan det se lugnt ut men inuti är det annorlunda. Efter det första året sade någon - välmenande men lite bryskt - att livet måste gå vidare. Måste? Då var jag ännu inte redo för den knuffen, det skulle ta år att komma dit. De första två åren handlade mindre om att leva än att överleva.

Varje förälder som förlorat ett barn har sitt eget perspektiv, en egen berättelse som är personlig och unik. Varje sorg läks på sitt eget sätt. Samtidigt finns det också många likheter. Det finns något läkande i att kunna dela sina berättelser med andra och i synnerhet med varandra, vi som upplevt liknande tragedier. Därför vill jag berätta.

En annorlunda familj

Läs mer ...

När barn dör är det som om naturlagarna upphävts. Längden på ett människoliv är inte fixerad men vi har ändå en föreställning om hur långt ett helt och riktigt liv är. På ett ungefär skall det vara tills man är gammal och mätt på att leva. Det är vanligast. Barn skall inte dö. Men barn dör. Ur mitt perspektiv insisterar jag på att åtta år också kan utgöra ett helt liv. Ett kort men helt liv.

När ett barn dör föds samtidigt ett annorlundaskap: ”Vår familj är inte som andra familjer!” Att vår 8-åring dog var mycket ovanligt år 1991*. I början av 90-talet hörde jag själv till dem som visste nära på ingenting om barnklinikernas små patienters kamp för sina liv. Idag är det ännu ovanligare att barn dör, men då och då händer det tragiska olyckor och alla sjukdomar kan fortfarande inte botas, inte ens i ett välfärdssamhälle.

Det fanns en tid när jag tyckte att vår familj hade gått sönder. Det tragiska gav upphov till den svåra frågan: Varför drabbas just vi? Varför är det just vår familj som är undantaget som uppfyller statistiken? Det finns inga riktiga svar, bara medicinska förklaringar. Det handlar om en ödesmättad känsla av utvaldhet man gärna kunnat undvara. Men någon drabbas varje år, varför skulle det inte vara just vi? Med tiden märker man också att det finns en och annan, t.o.m. i den omedelbara omgivningen, som antingen haft en ung släkting som dött eller som känner någon vars barn insjuknat eller råkat ut för en allvarlig olycka, eller som har en avlägsen vän vars tonåring inte längre orkat finnas till. Vi är många som är annorlunda och som fått gå i närkamp med frågorna om meningen.

I vår familj förstärktes annorlundaskapet ytterligare av min mans yrke. Prästyrket är ett udda värv och som prästfamilj betraktas man ofta som en familj med ovanliga och annorlunda värderingar. Delvis är det kanske sant. Ändå är likheterna långt större än skillnaderna och när prästfamiljen mister ett barn är man precis lika hjälplös som alla andra. De flesta tror nog att prästen, som det begravningsproffs han eller hon är, har bättre svar och bättre tröst än någon annan när sorgen drabbar. Så är det inte. Ingen kan hjälpa sig själv. Prästfamiljen är lika sårbar som alla andra men med ytterligare det oket att man känner att man faktiskt borde kunna leva som man lär och visa upp en stark tro på himmel, evigt liv och ett återseende bortom tid och rum. Men också prästfamiljen drabbas av tvivel, misströst, mörker och svaghet. Man är rätt ensam, om man inte har riktigt nära släkt och vänner som förstår att våga gripa in. Samtidigt har de också sin egen sorg att leva med, de känner också saknad över barnet som försvann. Det är inte bara den närmaste familjen som drabbats utan två släkter som plötsligt och förbryllat får brottas med de svåra frågorna om Guds allmakt och godhet.

Tröstens sommaräng

Sorgen och saknaden efter ett barn liknar ingen annan sorg. Det finns få godtagbara förklaringar till att ett litet barn försvinner från sin familj och det finns inte mycket som är till tröst för grubblaren, tvivlaren eller skeptikern. Har man en kristen livsuppfattning finns ändå hållpunkter att klamra sig fast vid. Den kristna tron med hoppet om livet som sträcker sig utanför tid och rum ger mod och tron på en (visserligen svårbegriplig) mening genom, runt och in i människans liv ger med tiden det uns av trygghet som behövs för att trots allt tacksamt orka tackla varje ny dag och tacksamt ta farväl av den när natten möter.

Med tacksamhet tänker jag på de vänner som kände till boken Sommarlandet (av Eyvind Skeie) och omedelbart försåg oss med ett eget exemplar. Den lilla tunna boken blev den frälsarkrans som höll mig flytande under lång tid och en fin, enkel och tydlig tolkning av det kristna hoppet. Några rader ur den använde vi i dödsannonsen och jag tycker fortfarande att den konkreta berättelsen om det lilla barnet, som stiger in i en varm och fin trygghet, är den vackraste tolkning som finns av det vi kallar himlen.

För tröstens skull var just tydligheten och det absoluta i varje formulering oerhört viktig för mig. En av våra goda vänner skickade ett kort med orden ”Eddie är i trygghet.” Punkt. Inget oprecist förklarande om Guds omsorg, himmelsk frid och annat tolkningsbart. Hennes tro blev min styrka och orden har jag plockat fram många gånger när saknaden bränt.

eddie2

Normalt att känna

Att förlora ett barn, en bror ger fart åt ett helt nytt spektrum av känslor och tankar som kommer svepande. Allt är konstigt. Men det finns inga konstiga känslor, bara helt förklarliga. Det är inte galet att känna att man helst vill gå till bårhuset, öppna kistan och se om den lilla kroppen har rört på sig. Tänk, om barnet inte dog på riktigt? Det är inte konstigt att känna oro över vem som nu tar hand om barnet. Eller var det har hamnat, om den himmel vi tänkt oss över huvud taget finns. Eller att hålla på att gå sönder för att den kärlek som var ämnad just detta barn inte längre behövs och man inte vet var man skall göra av den. Det är följdriktigt och normalt att i stället för den lekkamrat som försvann fantisera ihop en låtsasbror och att det kan bli krångel på dagis när ingen förstår. Det är helt förståeligt att man vill hålla barnets rum orört, som den enda länk man har kvar till det liv man hade när allt var som vanligt, när familjen var som andra familjer. Det är normalt att betrakta hårlocken från första klippningen eller burken med mjölktänder som heliga reliker. Eller att känna att man inte orkar stiga ur sängen på morgonen för att det är så långt till kvällen när man får domna bort igen och slippa smärtan från det inre såret som blöder längtan och åter längtan efter barnet som försvann.

Men det går att leva vidare. När grubblaren inser och godtar att familjen inte är en enda kropp utan består av skilda kroppar som alla har ett eget individuellt liv. När man står ut med insikten att man själv inte äger rätten att regissera händelseförloppet. När man har ett hopp som sträcker sig utanför tiden. Det lilla barnets liv var hans, inte mitt. Hans väg såg inte ut som min. Han hade sin egen och jag kunde inte ha gjort något för att hindra honom att gå den, hade bara privilegiet att gå med honom en tid. Som hans mamma. Som hans pappa. Som bror, som far- eller morförälder.

Att överleva...

För min och familjens läkningsprocess var det viktigt att få berätta och åter berätta, när vi själva orkade. Det låter klyschigt men är likväl sant. Det är nödvändigt att någon orkar lyssna. Människor i sorg behöver bäras, stödas, stakas upp, ges näring, behöver få förstå att någon behöver dem. Har man flera barn hjälper det något, men inte helt och inte alltid. Ibland behöver en grannfru ta mod till sig och påminna om att man faktiskt har ett barn till som har rätt att bli sett. Vår familj hade turen att ha ett par riktigt goda vänfamiljer som delade vår tro och fanns tryggt till hands. Deras stöd var oumbärligt.

Det gavs många chanser att processa vår sorg, kanske många fler än för de flesta, vilket jag tacksamt inser idag. Vi gjorde tv-programmet En strimma av hopp, som handlade om vårt sätt att tackla sorgen och saknaden. Det gav oss ytterligare en möjlighet att sätta ord på det svåra. Vi fick också delta i en sorgeweekend för familjer, där även barnen fick kunnig hjälp att bearbeta sorgen på sin egen nivå.

Länge hade jag behov av att tala med mitt döda barn. Jag har kvar två fullskrivna böcker med monologer till honom som inte längre svarade men som jag tänkte mig att lyssnade. Till en början var skrivstunderna dagliga, sedan veckoliga, månatliga, för att slutligen upphöra. Det kändes nödvändigt att få fortsätta kommunicera. Skrivandet var terapeutiskt och ett viktigt redskap på sorgevägen. En annan terapiform som jag gjorde till min var målandet. Jag behövde bemästra saknaden och målade fiktiva, himmelska världar, inspirerade av boken Sommarlandet. De föreställde naivistiska, varma och ljusa landskap och en fridfull tillvaro som jag befolkade med nära och kära som lämnat oss, ibland också med små barn som andra familjer förlorat.

Kanske är jag nära sanningen när jag idag säger att jag kommit till något slag av punkt. Saknaden finns kvar men jag orkar inte längre vara arg och besviken för att livet skrämde upp vår familj. Något av en ”det-är-som-det-är-och-det-är-bra-ändå”-känsla har slagit rot och vuxit sig stark. Om det handlar om resignation över något som ligger utanför min kontrollzon eller om det är enkel livsvisdom vet jag inte. Man formas. Kanske några av mina värderingar sett annorlunda ut om vår pojke fått leva. Jag tror kanske det. Däremot tror jag inte att man automatiskt blir en ”bättre” människa genom motgångar. Det kan gå alldeles tvärtom. Som människor har vi valchanser i det mesta men det är inte givet att vi har styrkan att välja klokt. Vår bakgrund belastar oss olika, men med rätt stöd av goda medmänniskor kan vi förmodligen lättare förmå oss att hantera katastrofer, så att vi klarar av att fokusera på ljuspunkter i stället för att gräva ner oss.

... och gå vidare

Nästa år är det tjugofem år sedan vår åttaåring försvann från oss. För vår familj har det haft många konsekvenser. En lillebror var plötsligt ingen lillebror, nej, ingen bror alls utan ett ensamt enda barn. Sommarstugan var inte längre ett sommarparadis och vi valde att sälja. Hemmet byttes för att familjen lättare skulle orka se framåt, leva i de egna livens mening. Rädslan för att ännu en familjemedlem skulle försvinna var väckt och finns alltid kvar. Den bottenlösa sorgen, som den så talande kallas, finns på riktigt och kunde under många år locka fram en svarthet så djup att jag inte hittar lämpliga ord att beskriva. Saknaden kan fortfarande välla fram som ett litet skred och lämna efter sig en karg sorgsenhet som det behövs långa stunder att ta sig ur.

Det är svårt att exakt veta hur förlusten av vårt barn format mig och mina närmaste. Det finns ju inget jämförelsematerial, bara gissningar. För egen del tror jag att jag blivit bestämdare med att inte skjuta upp viktiga saker till morgondagen, hellre fungera enligt devisen ”agera medan du har lust, säg ja till sådant som väcker glädje och försök välja bort det som får dig att må illa, var ärlig mot dig själv”. Samtidigt som jag känner mig tryggare är jag också skörare, känsligare. Det fruktansvärda har hänt och jag har överlevt, men sorgen kan knacka på igen och jag vet hur den en gång såg ut.

Livet går vidare och med tiden läks såren. Orden är inte löjliga och utan betydelse, det är så det går. Livet fortsätter, men högst troligt i en annan riktning och såren läks men med mer eller mindre stramande ärr. Det går att leva med dem, mer än drägligt. Ur sorgen och saknaden växer också en tacksamhet, över de år vi hade varandra och över att livet för med sig så mycket annat fantastiskt, bara man tillåter sig glädjen. Till att börja med kanske man upplever det ljusa och glada som undantagsbubblor som man stiger in i för en stund ibland. Med tiden blir det tvärtom, det är sorgebubblorna som är undantagen.

När jag ser tillbaka inser jag att det trots allt gått oss väl. Ingenting är givet, också vi hade kunnat höra till dem som förlorat modet gått under. Men det fanns hjälp och stöd för oss, och tröst. Detsamma önskar jag för alla i motsvarande svåra situation.

* Enligt webbplatsen globalis.se var barndödligheten år 1991 bland levande födda finländska barn yngre än 18 år så låg som 6,4/1000 och tredje lägst i världen. Mer än 90 % av dessa barn dog innan de hunnit fylla 5 år. År 2013 var siffrorna positivare (2,6/1000) och man strävar efter att ytterligare minimera barndödligheten i vårt land. (globalis.se redovisar statistik som samlats in från nationella statistiker av FN:s barnfond/UNICEF, Världshälsoorganisationen/WHO och FN:s utvecklingsprogram/UNDP)

Text: Yvonne Lindström

 

Allhelgona i församlingarna

Kynttelikko

Bön vid allhelgona

Gud, vår Far i himlen. I dag minns vi alla heliga och alla dem som dog i tron på dig. Vi tänker på våra kära som har lämnat oss och längtar efter att återse dem. Herre, hjälp oss att uthärda tomheten. Låt ditt ljus lysa över levande och döda. I Jesu Kristi namn.


Under de senaste årtiondena har de flesta församlingar börjat ordna gudstjänster med ljuständning (parentation), då man kommer ihåg de församlingsmedlemmar som avlidit under året. Vid de här gudstjänsterna läses varje avlidens namn upp och man tänder ett ljus till hans/hennes minne. De här gudstjänsterna är öppna för alla. I en del församlingar får de anhöriga en personlig inbjudan till gudstjänsten.

Sorgegrupper

I många församlingar startar nya sorgegrupper kring allhelgona. Sorgegrupperna samlas i regel mellan fem och tio gånger under ett halvt års tid. Gemensamt för deltagarna är den sorg som drabbat dem genom förlusten av en anhörig. Fastän sorgen är individuell och tar sig olika uttryck är det bra att dela sorgen och erfarenheterna av den med andra. Sorgegruppen leds av en präst eller diakon, men lika viktigt är deltagarnas inbördes stöd till varandra.

I sorgegruppen behandlas bl.a. sorgens olika faser, känslor och tankar i anslutning till den anhörigas död samt hur man går vidare med sitt eget liv. Ibland kan det vara svårt att prata med de närmaste om sin sorg. Sorgegruppen erbjuder en trygg miljö där deltagarna helt konfidentiellt kan bearbeta sin sorg och de känslor man bär på.

Uppgifter om sorgegrupper i din egen församling finner du på församlingens hemsida. Grupperna har förhandsanmälan.

När löven faller

Tröst ur Psaltaren

Foto: Sofia Jern.

Och här krälar jag, som är ingen – en daggmask som man trampar till mos utan en tanke.

Jag är en kullvält och utspilld hink vatten; vartenda ben i kroppen har slitits ur led.

Hjärtat är en klump smält vax i bröstet.

Jag går ner mig i förtvivlan, och modet sipprar bort;
du vet hur det är fatt med mig, vilka faror som hotar mig,
vilka lömska fällor som kantar min väg.

I tankarna går jag igenom dagarna en efter en,
jag grunnar på åren som har gått.
Jag sitter och knäpper på lutan natten lång
och undrar vad jag skall göra åt mitt liv.

Gud, Gud...å, min Gud!
Varför dumpade du mig mitt ute i ingenstans?
Dubbelvikt av smärta ropar jag på Gud dagen i ända.
Inget svar.
Ingenting.

Jag fortsätter natten lång, vrider och vänder mig.
Gud, lyssna när jag ropar;
vänd ditt öra till min bön.

När jag är långt från allt och alla,
utan ett uns ork kvar i kroppen,
då ropar jag: ”Visa mig vägen upp på Höga berget!”

Alltid har du gett mig andrum,
en skyddad plats att fly till,
ett livstidsvisum till skyddat område,
en stående inbjudan hem till dig.

Jag väntade och väntade och väntade på GUD.
Till sist såg han mig; till slut lyssnade han.

Han hjälpte mig upp ur diket,
drog upp mig ur gyttjan
och ställde mig på hälleberget
så att jag inte skulle halka.

Han lärde mig att sjunga den nya Gudssången,
en lovsång till vår Gud.
Fler och fler börjar förstå:
de går in i mysteriet
och överlämnar sig åt GUD.

Jag sa till mig själv: ”Ta det lugnt nu.
GUD har överöst dig med allt som är gott.
Min själ, du har undkommit döden;
mitt öga, du slipper gråta;
min fot, du klarade dig undan att snava.”

GUD är god: det är han som ställer saker till rätta,
han, vår Gud som känner med oss.

Texten sammanställd av verser ur psalterpsalmerna 22, 40, 61, 77, 116 och 142. Bibelöversättning: The Message.


Höstmorgon

I natt har ytan stelnat
i tunnan vid stugans knut.
Klöverbladen är gömda
i rimfrostens konvolut.
Solen tar sig med möda
över skogens mörka rand.
En blekgul stråle skriver
något med darrande hand.

Den skriver en vers till minne
av ljumma kvällsvindars sus,
och tackar ödmjukt för tiden
då natten var enbart ljus.
Nostalgiskt den målar aspen
i klarrött, i guld och brons.
Den spränger in livets färger
i sommaren dödsannons. 

Matts-Edvin Klemets

6Foto: Sofia Jern.

Utdrag ur 'Höstplöjning' (tredje versen)

Av skymningens långa skuggor
blev åkern alltmer svart.
Kompakt skulle mörkret ligga
omkring oss inom en kvart.
Då rullades himlatäcket
vid synranden bort ett tag,
och i solnedgångens strålar
glänste jordens anletsdrag.

Matts-Edvin Klemets

5Foto: Sofia Jern

Carola Häggkvist, När löven faller

loven

 

Bli inte ensam med din saknad, prata om den

enkelikuva

Klumpen i halsen kan bli lite mindre om man berättar om den för någon. Kyrkans samtalstjänst finns till för dig som vill dela din sorg och det som är tungt för dig. Du kan ta kontakt per chatt, telefon, nätmeddelande eller brev. Alla samtal är privata mellan dig och den jourhavande.

Kyrkans samtalstjänst chattjour har specialöppet under allhelgona, fredag 4.11 kl. 19-22 och lördag 5.11 kl. 12-18. Telefonjouren betjänar varje dag kl. 20-24 på telefonnummer 01019 0072.

Du kommer till kyrkans samtalstjänst med adressen www.samtalstjänst.fi

Musik för sorg och hopp

Musik i allhelgonatid. Tycker du att någon låt saknas på vår lista? Kontakta oss till exempel via Facebook och berätta vilken låt du vill ha med.

 

unsplash-piano-orgel-darius-soodmand